Royal Navys historia

Royal Navys historia går åtminstone tillbaka till 800-talet när Alfred den store byggde upp en flotta för att bekämpa vikingarna. Under medeltiden avlöste perioder av starka och svaga engelska flottor varandra. Från en styrkeperiod i mitten av 1300-talet förföll flottan och i början av 1400-talet var Englands kuster utlämnade åt främmande flottors härjningar.

Från början av 1500-talet började Royal Navy reformeras och byggas ut. Segern över den spanska armadan 1588 etablerade definitivt Royal Navy som en av världens ledande flottor. Under 1600-talet skapades en permanent flotta och England inledde en mera expansiv maritim politik, vilket ledde till en serie krig med Nederländerna, vars starka flotta bjöd Royal Navy på hårt motstånd.

Efter den ärorika revolutionen 1688 inleddes en drygt 200-årig period av brittiskt herravälde på haven. Genom unionsakten 1707 införlivades den skotska flottan med Royal Navy, vars amiraler även förde befäl över Nederländernas flotta. Den växande flottan drogs inledningsvis med ekonomiska problem, men sedan nya metoder för finansiering utvecklats i mitten av 1700-talet kunde Royal Navy växa till världens största flotta. Ständig aktivitet, både i ständiga drabbningar med europeiska konkurrenter, främst Frankrike och Spanien, och i olika koloniala engagemang gav Royal Navy besättningar vars kompetens ingen annan nation kunde matcha.

Royal Navys makt kulminerade i och med Napoleonkrigen. Den brittiska flottan spelade en avgörande roll i den slutgiltiga segern över Napoleon och vann många drabbningar, varav den mest kända var den vid slaget vid Trafalgar 1805. Under hela 1800-talet bibehöll Royal Navy sin särställning på haven. Från mitten av 1800-talet ändrade dock flottan karaktär i och med att segelfartyg i trä ersattes med ångdrivna pansarklädda fartyg, och en teknologisk kapprustning började ta fart.

I och med sjösättningen av slagskeppet Dreadnought 1906 bekräftade Royal Navy sin position som den ledande flottan, och etablerade en ny standard för de tyngsta fartygen. I praktiken led dock Royal Navys epok som härskare över haven mot sitt slut. Nya framväxande industrinationer som USA och Tyskland hade redan passerat Storbritannien som producenter av industriprodukter och i Tyskland inleddes en massiv marin upprustning.

Under det första världskriget lyckades Royal Navy genom en serie mindre drabbningar stänga den tyska Högsjöflottan inne i Nordsjön. De viktigaste striderna till sjöss utkämpades dock mellan tyska ubåtar som försökte strypa britternas försörjningsleder över Atlanten och de allierade eskortfartyg som skyddade dessa leder och de konvojer som färdades längs dem. Även här segrade Royal Navy, men med knapp marginal.

Det andra världskriget blev delvis en upprepning av det första. Åter ställdes Royal Navy främst mot tyska ubåtar. Denna gång var man dock betydligt svagare, och stod nu även inför hot från Italien i Medelhavet och Japan i Stilla havet. Avgörande för att Royal Navy än en gång kom att stå som segrare var hjälpen från USA. I takt med att kriget fortlöpte blev Royal Navy allt mer beroende av amerikansk utrustning, och den amerikanska flottan kom också att överta rollen som den dominerande i världen. Särskilt i Stilla havet spelade Royal Navy en ytterst marginell roll.

Efterkrigstiden präglades för Royal Navys del av en omställning från en global stormaktsflotta till en flotta som i huvudsak inriktades på ubåtsbekämpning i Atlanten inom ramen för NATO. Dess storlek minskades kraftigt och inriktningen försköts från hangarfartyg och tunga ytfartyg till eskortfartyg. Falklandskriget innebar att denna utveckling delvis hejdades, och att viss förmåga att projicera sjömakt behölls. Kalla krigets slut innebar en återgång till en mera global roll för Royal Navy. Från 1960-talet kom också ansvaret för Storbritanniens kärnvapenavskräckning att ligga på Royal Navy i form av ett antal ballistiska robotubåtar.